"Jag kommer inte sova en jävla sekund!"
1987 miles, 3197,766 kilometer eller 319,7 mil har vi avverkat med vår Ford Edge och har 401 mil kvar att köra. Detta ser vi framemot med glädje då vi har blivit proffs på billekar och våra diskussioner barkar ofta iväg till dödshot och kokningar. Det bästa är att vi inte är som tjejer utan gör upp våra meningsskiljaktigheter direkt och det blir därmed inte dålig stämning i gruppen!
Tiden i Houston har vi spenderat i ett område med många mexikaner. Tennispasset klarades av på den hängigaste planen hittills. Planbitarna var betonglagda separat så de tyckte inte att det behövdes linjer utan man fick se på skarvarna om bollen var ute eller inte. Annars så bär det av till Van Horn imorgon och vi har en 10 timmars bilresa framför oss. Vi får hoppas att farbror blå inte har några problem med våra oskylda traffikförseelser och vi klarar oss undan fler pratstunder.
En rolig hettsning är att vi försöker övertala Ankan att bo en natt i Juarez. Faktum är att det skulle passa perfekt för rutten med ett stopp där och efter en natts sömn fortsätta mot västkusten. En liten nackdel är väll att det är en stad med högst murderrate i hela världen. Efter en vild diskussion om demokrati, diktaturskap och rättvisa kommer vi överens om att stanna några mil tidigare i Van Horn och sova över.
Vi börjar kunna göra våra halvhjärtade planeringar ända till slutet nu och man börjar inse att man ska åka hem någon gång också. För mig personligen känns det perfekt att komma hem efter två månader. Inte en dag för kort och inte en dag för länge. Finns underbara människor där hemma som man längtar hem till och jag tror jag talar för alla på den här resan när jag säger att första korpenmatchen med Bollklubb BK längtas till så att det nästan inte är sant.
Nu tänkte jag återgå till NHL-kvällen vi har här på hotellrummet med semifinalerna på dräglig sändningstid. Ha det underbart där hemma och vi ses när vi ses!
/v
Tiden i Houston har vi spenderat i ett område med många mexikaner. Tennispasset klarades av på den hängigaste planen hittills. Planbitarna var betonglagda separat så de tyckte inte att det behövdes linjer utan man fick se på skarvarna om bollen var ute eller inte. Annars så bär det av till Van Horn imorgon och vi har en 10 timmars bilresa framför oss. Vi får hoppas att farbror blå inte har några problem med våra oskylda traffikförseelser och vi klarar oss undan fler pratstunder.
En rolig hettsning är att vi försöker övertala Ankan att bo en natt i Juarez. Faktum är att det skulle passa perfekt för rutten med ett stopp där och efter en natts sömn fortsätta mot västkusten. En liten nackdel är väll att det är en stad med högst murderrate i hela världen. Efter en vild diskussion om demokrati, diktaturskap och rättvisa kommer vi överens om att stanna några mil tidigare i Van Horn och sova över.
Vi börjar kunna göra våra halvhjärtade planeringar ända till slutet nu och man börjar inse att man ska åka hem någon gång också. För mig personligen känns det perfekt att komma hem efter två månader. Inte en dag för kort och inte en dag för länge. Finns underbara människor där hemma som man längtar hem till och jag tror jag talar för alla på den här resan när jag säger att första korpenmatchen med Bollklubb BK längtas till så att det nästan inte är sant.
Nu tänkte jag återgå till NHL-kvällen vi har här på hotellrummet med semifinalerna på dräglig sändningstid. Ha det underbart där hemma och vi ses när vi ses!
/v
Kommentarer
Trackback
